Stephanie

Jag gör vad jag vill, älskar att ha rolig, njuter av att leva, tycker det är roligt att träffa sköna människor.
Jag är rädd för att växa upp. Livrädd. Jag tycker att det är läskigt att se hur åren snabbare och snabbare spolas förbi ens ögon. Jag tycker det är spännande att utvecklas, och ibland krävs det med tiden.. Men jag är ändå rädd för att jag någon gång kommer bli gammal. Jag vill inte sitta på en soffa vid 70 års åldern och tänka "jaha, nu sitter jag här. Jag har haft mvg i alla ämnen, kom in på de fina skolorna, och började mitt jobb som advokat. Jag tjänade pengar och nu sitter jag här. Med Jobbet fick jag resa och uppleva lite saker, ändå fast allt var bevakat. Men var är min familj? Var är mina vänner?" Det är det sista jag vill ha gjort i mitt liv. Jag vill göra så mycket mer, jag vill resa, få vänner för livet, ta chanser, göra saker som ingen annan gjort. Jag vill ha en massa coola erfarenheter som jag då kan säga till mina barnbarn. Jag är trött på att alla ska ha samma drömmar. Att allt ska vara så enformligt och ovågat. Ibland måste man ta chanser, man måste våga chocka. Och att göra saker som man mår bra av, som man blir lycklig över. Det vill jag göra, oavsett vart det tar mig.
Det här är en del av sakerna jag vill göra:
- Vara med i "the real world" när jag fyller arton.
- Skaffa en tatuering som representerar mamma & våran starka relation.
- Jobba som VJ eller stylist.
- Ha min egna realityshow.
- Ha flera hundar och alla ska vara adopterade från "dogshelters"
- Resa till drabbade områden och hjälpa till.
You name it, listan är lång. Men det finns nog en punkt som är den största av alla.
- Flytta till usa

Min släkt&familj har alltid sagt att jag föddes med en guldbiljett. Att när jag föddes så föddes jag med en väldigt stor och bra möjlighet. Nämnligen två pass, ett amerikanskt medborgarskap. Därför känns den punken viktigast för mig att uppfylla och prova på. Och såklart så ska jag ta den. Jag ska flytta till usa, och jag känner på mig att det inte kommer bli en kort flytt om man säger så.
Igår så pratade jag och mamma om den punkten. Och det blev väääldigt känslosamt. Vi tänkte på hur vi skulle göra om jag blev gravid där borta (alltså vid 25-30års åldern) hur skulle vi göra då? Svaret var ändå ganska lätt, att mamma åker dit och hälsar på. Men igår så slog det mig hur stort det igentligen är. ALLT jag har vuxit upp med kommer försvinna, okej kanske inte allt men vääldigt mycket. Och jag kommer behöva anpassa mig så mycket. Men jag vet att jag klarar det, om jag ska vara ärlig tror jag att jag inte skulle klara det om jag inte tog chansen. Jag har lärt mig från varje upplevelse/misstag jag har haft/gjort. Och jag tror verkligen inte att ett misstag är ett misstag om man har lärt sig från det. För man vinner på det då.


Jag i Mojave öknen, 2008 eller 2007
(I filmen Baksmällan så är dom där när kinesen ska lämna över "deras kompis" så är det knarklangaren haha)