To be on the edge

Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Även om det var så sjukt länge sen. Man var liten och sårbar. Kände mig övergiven av min pappa. Kände att det var han som bara hade lämnat mig och mamma helt ensamma. Även fast det var mamma och jag som hade hamnat på flyget iväg till Sverige. Jag var liten och gick i skolan. Såg mina bästa vänners pappor hämta dom från skolan, krama om dom, komma på våra uppvisningar i skolan, komma på deras födelsedagar. Jag hade aldrig det där. Och även fast jag känner att jag har klarat mig fintfint nu så får jag aldrig glömma nätterna då jag var för ung för att förstå. Förstå varför jag inte hade någon riktig pappa. Att förstå varför jag kände mig ensam. Får aldrig glömma nätterna då jag tryckte ansiktet mot kudden så att ingen skulle höra att jag grät. Får aldrig glömma de, för det är det som får mig att uppskatta allt bra jag har. Jag har min otroligt fina mamma som alltid gjort allt hon kan för mig. Jag är glad för att jag har så fina vänner och att jag har tak över huvudet. Jag är glad att jag inte hamnade i skiten när det var en centimeter ifrån mig.

När jag först hörde Simple Plans låt "Welcome to my life" blev jag kär. Jag, nio år gammal, sjöng denna låt i mitt rum säkert varje kväll. Sen när jag fick se dom i globen med min dåvarande bästa vän Josefin så var det tusen känslor som strömmade genom mig.
Jag insåg att jag inte var ensam när flera tusen sjöng texten som jag trodde var taget från mitt liv.
Jag är inte ensam om att ha dåliga nätter. Det är okej att gråta. Det är okej att må dåligt. Men man klarar sig. Bara man inte håller det inom sig. Man får inte fly från de. Man ska leva i stunden och (det här låter cheesy) men man ska tänka positivt. För att saker läker med tiden. Man inser att vissa saker som gör ont inte ska få ta över en. Jag valde att må bra. Och det gick.





Ditt namn:


E-postadress: (publiceras ej p bloggen)


Blogg/hemsida:


Skriv din kommentar:

Kom ihÂg mig?
Tack fˆr din kommentar!