Stephanie

Jag skulle aldrig orka leva det liv min styvmamma har. Skulle aldrig orka ha så många djur. Skulle aldrig orka med det hon konstant jobbar med. Inte konstigt att man blir konstig. Men när jag frågar om hon fortfarande skulle hålla på när hon är 90 så var svaret ett blankt och rakt ja. Att konstant tvära på sig själv. Konstant känna sig stressad och trött. Att ha ett enormt ansvar på sina axlar. Varje dag, varje timma, varje minut. I tjugo år och framtiden. Allt detta slit. För runt 20 djur. Det är en kärlek jag inte förstår. Kärlek som är så stark att även om det sakta äter upp en fortfarande vilja ha kvar den kärleken. Att man inte släpper taget om en. Varför är man blind för kärlek som inte är bra för en? Man måste vara galen. Ja, jag sa ju att man blir konstig. Är man själviskt om man tycker att kärleken till sig själv borde prioriteras? Beror nog på.