chaaarleeyk
Att vara i distansförhållande är nog det svåraste jag varit med om. Att veta att den personen man älskar mest av allt är på andra sidan jorden just nu är så jävla jobbigt. Innan jag började prata med min pojkvän så trodde jag aldrig att jag skulle få vara med om något sånt här. Dessutom när man är så ung som jag är... Men när man handlar i en sån här sits själv så förstår man hur det verkligen känns. Man känner sig ensam, rädd och övergiven. Att få prata med människan som får en att känna sig som den lyckligaste tjejen på jorden högst en timma om dagen, och inte få träffa den på först två månader, och sen sex månader (när han åker till Irak). Man försöker fly ifrån tanken, man vill inte möta verkligheten även fast när man vet att den kommer komma snart. Men min pöjk är bäst, och om man läser det här (troligen med hjälp av google translate) så ska han veta att han är perfekt och att jag älskar honom av hela mitt hjärta
Tack fˆr din kommentar!
